Jag har insett en sak. Hur duktig du än är på en sak så måste man alltid underhålla det. Även om jag kanske aldrig har varit en stjärna på att hålla tal och prata inför folk så var det ändå inte jobbigt i gymnasiet eftersom att man gjorde det så pass ofta. Nu är det ju inte alltför länge sedan jag tog studenten men det känns som en evighet. Nu är det bara att börja om från början och träna. Men så är väl livet.

Jag är irriterad eftersom jag glömnde kameran hemma i Umeå, hade ju tänkt vara duktig och lägga ut lite bilder så det blir lite roligare. Men jag säger det än en gång, sånt är livet. Kändes som att detta var ett dystert inlägg men jag är glädjens stig så tro ingt annat! Tack o hej